Acceptans och kapitulation.
Att leva livet på livets villkor är ofta inte lätt, men tyvärr så rätt. Varje dag så märker man hur maktlös man är och att livet rullar på oavsett vad man gör. Jag har tre gånger i mitt liv stått inför tre stycken absolut avgörande tillfälle där min existens har varit hotad, den enda vägen som har varit sund är att bryta ett levnadsmönster och hitta en annan. Jag har aldrig själv gjort någon förändring fören smärtan har blivit total och mitt liv varit ohanterligt. Vad betyder då kapitulation? För mig betyder det att lägga ner mina vapen och hissa vit flagg och fullständigt bara ge upp, att bara inse att livet inte längre går och leva på detta viset. Vad jag har förstått under årens gång är att kapitulation betyder ingenting utan acceptans, om jag inte accepterar och förstår innebörden av vad jag gjort, så kommer jag att prova igen när smärtan har lagt sig. Så i min kapitulation behöver jag jobba stenhårt med varför jag ger upp. För om jag inte vet varför då kommer jag att ta upp striden igen, och det är bara en tidsfråga innan jag är tillbaks igen i gamla mönster.
Det börjar ju med att jag vågar erkänna för mig själv att jag har ett problem, och att jag inte har kontroll över det. Att våga inse att jag är maktlös inför en massa saker och att det inte längre går att leva på det viset. Det är smärtan av ett ohanterligt liv som gör att jag vill kapitulera och börja ett nytt. För mig har det alltid börjat med villighet att jag är villig till förändra mina värderingar och min attityd. Det är oftast min attityd som har tagit mig till ett ohanterligt liv, en attityd av högmod och bitterhet har ofta förgiftat min omgivning och mitt sätt att leva.
Det har gjort mig väldigt ensam och isolerad och som ett resultat av det har jag mött ett fullständigt ohanterligt liv, ett liv i ångest och självförakt. Mina tankar har varit fyllda med så mycket skuld och skam. Men något har alltid tvingat mig till att ge upp och våga söka efter nya vägar, det är jag så tacksam för. Ibland så behöver jag inse att jag är maktlös över mitt liv och framför allt över en massa saker som jag inte har kontroll över. När jag är fast i negativa tankar så behöver jag ärligt erkänna för mig själv att jag behöver hjälp att bryta dessa mönster. Just vad det gäller mitt beroende över olika saker så startar all kapitulation för mig med att bryta tvärt med det destruktiva. Att sluta använda, och att förstå att en är för mycket och tusen aldrig är nog.
Första gången som jag insåg att om jag inte ger upp nu så dör jag, då var jag bara 22 år gammal, mitt liv var ohanterligt och jag levde utan hem på gatan i Malmö. Jag bara visste att om jag fortsatte så skulle jag dö en förnedrande död. Min Mamma tog sitt liv åtta år tidigare och jag ville inte gå samma väg, innerst inne så ville jag verkligen leva, men med frid och kärlek. Ett år tidigare hade jag också kommit tillslutet av mig själv och gjort en behandling för mitt drogberoende, men i all smärta som jag kände av att börja leva igen, så valde jag att plocka tillbaka min vilja och gå tillbaka till aktivt användande. I min naiva tro så hade jag trott att det var bara otur att jag blev fast i en värld av droger och kriminalitet.
Men sanningen är, jag visste inget annat sätt, mina tankar handlade bara om en massa saker som inte var bra för mig. Istället för att ha fokus på lösningen och vara tacksam för det jag hade och att jag hade fått en chans till. Genom smärta blev vi villiga att göra det som är rätt och inte det som är lätt, för mig tog det tid att förankra min kapitulation i hjärtat, men tillslut så fanns det bara det kvar. Det som fick mig att tillslut att kasta in handuken var just att jag var så rädd för att dö, jag visste i mitt hjärta att livet hade mer att ge. Men just då hade jag svårt att se det, det stod så mycket skit i vägen. Sanningen var att jag hade inga andra alternativ, jag hade prövat det mesta och med samma resultat, alltid på botten ensam och övergiven. Till sist blev jag villig till att göra det som krävdes, och det var att börja söka efter en lösning och inte ha min problem i fokus.
Acceptans är lösningen på mina vardagliga livsproblem, det får mig att förstå och acceptera andra människor och omständigheter på att annat sätt. Att förstå att även om det regnar så kan jag ändå leva och må bra, därför jag är maktlös inför de yttre omständigheterna i livet runt mig. Men vad jag kan göra är att förändra mig själv, och förstå att all förändringar börjar med mig och vad Gud kan göra i mitt liv, om jag bara ber honom. Acceptans är nycklen till att gå vidare och släppa taget om det som är och det jag är maktlös inför, när jag inser att jag är maktlös inför en massa omständigheter i livet så kan jag gå vidare och börja leva och koncentrera mig på det jag kan förändra. En bön som jag fick lära mig i början var just sinnesrobönen den fick mig att komma vidare i livet. ” Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skildnanden.
Tre andliga principer som har gjort hela den här processen möjlig är ärlighet, öppet sinnelag och villighet, med dessa tre var kapitulation möjlig och sakta men säkert började jag att acceptera mig slagen och ett nytt liv var möjligt. Jag är övertygad om att kapitulation är en färskvara och någonting som jag behöver göra varje dag, av egen erfarenhet så har jag förstått att om jag inte begriper det så kommer jag för eller senare rusta för krig igen, jag måste inse fullt ut att jag är slagen och det finns aldrig en chans för mig att komma tillbaka på de områdena igen, sen så behöver jag inte kämpa mer i heller, det är ju inget som ändå kommer att bygga upp mig. Ett mantra som jag har börjat köra med är att om jag ändrar mig så kommer allt annat också ändra sig, så fort jag har fått reda på vad problemet är så har jag en chans och ett val att välja att göra annorlunda.
Ärlighet har varit nödvändigt för mig för att kunna tillämpa igenom alla mina stora fronter i livet. Att våga vara ärlig mot mig själv på alla plan i mitt liv har fått mig till att se hur det egentligen var och vad jag bör välja för att kunna få frid i mitt liv. Det har också gjort väldigt ont att se hur mycket jag har ljugit för mig själv och förnekat sanningen. Det som krävdes var ju att jag kunde titta på de destruktiva mönster och värderingar som jag hade levt med i hela mitt liv. När jag ärligt tittade på hur det såg ut och hur jag tänkte, så blev jag mörkrädd, mina värderingar var helt uppåt vägarna. Men någonstans i mitt hjärta fanns en önskan att få bli fri ifrån all lögn och misär. Om jag hade vetat vad som krävdes i blod, svett och tårar så kanske hade jag fortsatt i gamla mönster och förmodligen förlorat mitt liv. Men allt börjar med att jag börjar erkänna ärligt för mig själv att jag hade ett problem, om jag vågar överge att jag vet bäst så finns det möjlighet för mig att börja leva ett rent och sunt liv. Som sagt allt börjar med en tanke och en önskan, sen är det dags för nästa steg.
Villighet är en annan andlig princip som är livsviktig för att kunna gå vidare, vad är jag villig att göra för att börja leva på ett nytt sätt, är jag villig till att göra det fotarbete som krävs för att kunna komma vidare i livet. Genom att sitta framför tv:n kommer jag inte komma någonstans, men om jag är i rörelse så kommer jag att kunna komma vidare. Allt började för mig med rutiner, jag fick börja leva annorlunda, och att bryta livsstils mönster och skaffa nya värderingar i livet. När jag tog beslutet att bli drogfri och börja leva livet på livets villkor så fick jag bryta med människor, saker och platser som var förknippat med mitt gamla liv, jag fick börja byta miljö och börja bygga nya relationer med likasinnade människor som sökte samma lösningar som jag, alltså det krävde en massa fotarbete för att kunna vända mina tankar så att jag kunde och orkade ta nya beslut i livet. Till en början så bara hängde jag på människor som jag litade på och jag såg att det fungerade på dem. Jag ville ha det de hade fått, det betyder ju att jag fick börja göra som dem, och ju mer jag utsatte mig för sunda och nya budskap så började jag också tillslut att acceptera att jag var maktlös inför mitt gamla sätt att tänka. Mitt eget tänkande hade ju tagit mig till den plats som jag var på, ett liv i fullständigt kaos. Men när jag börjande att träna mig till att tänka annorlunda så fanns det en chans att jag kunde växa och förändra mitt sätt att vara.
Men det krävdes också till en början att jag ständigt utsatte mig för rätt människor, platser och saker. Resultatet blev ju väldigt snart att jag började tänka, känna och agera som dem, känslor följer tanke och handling, ändrar jag mina tankar och handling så följer känslorna automatiskt efter. Så klart är det till en början en kamp och ett enormt stort motstånd, inte så konstigt egentligen är vi vane människor och om vi lär kropp och sinne att agera och tänka på ett speciellt sätt, så går vi automatiskt dit när vi ska handla, vi behöver lära om för att kunna börja förändras och göra annorlunda, och det enda som kommer att ta mig dit är att börja göra det, och ju mer man gör det desto bättre blir man. Själv så vågade jag att börja agera annorlunda och trillade också många gånger, men något som mina nya vänner lärde mig var att våga ställa mig upp varje gång och göra annorlunda, till sist så har jag lyckats på vissa områden andra kräver mer träning.
Men villighet för mig är att våga börja göra det som jag vet är rätt, fast att det kanske inte är så lätt. Med andra ord, villighet är att göra det som krävs för att lyckas med det som man bestämt sig för att göra, för mig var den störta motivationen att jag ville fortsätta leva. Och så länge jag höll mig drogfri och icke kriminell så lyckades jag hålla mig vid liv och började tillslut också att utvecklas och bli en bättre människa, allt detta för att jag var villig till att göra det fotarbete som krävdes. Det finns alltid ett pris att betala, är jag villig till att betala priset? Svaret är självklart, jag vill ut på andra sidan.
Att ha ett öppet sinnelag är också extremt viktigt för att kunna komma vidare, eftersom att mina egna tankar och föreställningar alltid har tagit mig till oerhört smärtsamma upplevelser, jag behöver lära mig att tänka annorlunda. Det finns kraft i att erkänna för sig själv att jag inte kan allt själv, jag har inte svar på allt, och jag behöver erkänna att jag behöver hjälp av någon som har gått före och lyckats, för mig gäller detta på alla områden i livet. Det är ju likadant när jag går till skolan för att lära mig att räkna och skriva, då behöver jag ju börja med att öppna mig för att kunna ta emot informationen som undervisas, och där börjar allt med att jag erkänner att jag kan inte kan detta själv, jag vet inte alltid bäst. Utan ett öppet sinnelag så är det i princip omöjligt för att kunna komma vidare i livet, jag måste ta bort de skygglappar som jag har för ögonen och börja titta mig omkring.
Det är viktigt att jag vågar se och ta emot den information som finns runt omkring mig. Med de här tre stegen är jag redo att gå vidare och erkänna att jag är slagen, besegrad och körd på alla dessa områden i mitt liv, den enda vägen är att erkänna det och gå rakt igenom. Att vända om och gå tillbaka är aldrig ett bra alternativ, det slutar ofta med oerhörd smärta och lidande. Sen vet jag att vissa områden går att gå tillbaka till om jag förändrar mig själv och utgångsläget. Som jag innan skrev så tror jag att om jag förändras så förändras också allt annat runt omkring mig. Allt börjar med mig, om jag förändrar mig så kommer omständigheterna också att göra det.
Den största biten i mitt drogfria liv har varit att kapitulera inför att jag inte är Gud, utan att jag behövde komma till tro på Gud, och i hela mitt liv så har jag varit så arg och besviken på honom, så att jag valde till sist att vända mig bort ifrån honom, när jag hade varit drogfri i ungefär 7 år så rasade min relation med den tjej som jag har barn ihop med och jag började bli bitter, samtidigt så hade jag börjat köra lastbil, och eftersom att när smärtan kom av att min relation sprack så valde jag att fly rakt in i jobb, och det blev min drog, varje dag som gick så ökade min bitterhet mer och mer. Som ett resultat av det startade jag och ett par vänner ett skivbolag som sysslade med att trycka dödsmetal, ett av banden började jag själv spela bas i och eftersom att jag var ganska duktig på att skaffa spelningar och andra evenemang så började det att rulla på, vi drev en klubb i Malmö också varannan helg.
Jag blev mer och mer högmodig och hatisk mod både människor och Gud, samtidigt så körde jag lastbil på heltid. Det blev en enorm påfrestning, de vänner jag hade runt mig var som jag högmodiga, bittra och negativa. Det var mycket snack och liten verkstad, hela skiten slutade i katastrof.
Mitt band och jag åkte iväg strax innan påsken 2007 för att promota vår nya skiva i hela Europa, det var en turné på 40 dagar och spelningar varje dag. Vår skiva hade ett budskap död åt alla kristna, världen och åt Gud, vi kallade oss för satanister, men det var mest trams. Jag hatade mig själv, Gud och livet. Det jag idag i efterhand tackar Gud ifrån hela mitt hjärta är att han var med mig ändå, fast att mitt hat gentemot honom var så stort. Han älskade mig ändå, och hade en plan för mig. 14 dagar in i turnén sket sig allt för mig, jag tappade allt jag hade byggt upp, jag hade lämnat över till klantskallar som strulade bort pengar och det ansvar de hade, det var givetvis mitt fel. Jag hade valt att lita på fel folk. Resultatet blev att jag blev skyldig pengar och alla jag hade haft runt omkring mig valde att lämna och gå ifrån mig, de flesta var väldigt arga på mig.
Jag hade ställt till det och gjort mig ovän med alla möjliga människor, mitt högmod ledde mig till total smärta och förlust. Jag var väldigt rädd och under hela turnén, jag var skyldig de som ägde bokningsbolaget en massa pengar och de var väl inga grabbar man egentligen leker med. I min rädsla så fanns det bara en sak att göra och det var att gå tillbaka till Gud. Det krävdes att jag svalde min stolthet och bara ödmjukade mig inför honom. Min smärta och mitt lidande gjorde mig villig för nästa steg, att våga erkänna mig själv slagen. Att våga se ärligt på saken och förstå att jag är maktlös inför situationen och att i egen kraft kommer jag att gå under, jag erkände också att mitt liv var ohanterligt, jag öppnade mitt sinne för något större än mig själv. På en toalett i Rotterdam i Holland så var det bara för mycket och jag valde att göra det som jag hade föraktat under lång tid, att svälja min stolthet och kaptitulera inför Gud.
I detta visste jag inte vem han var och vad han kunde hjälpa mig med, men min bön var att om han fanns och kunde hjälpa mig ur min knipa så skulle jag ge honom mitt liv och bli en av de som tjänar och bygger Guds rike här på jorden. Min bön var ungefär så här" Gud jag vet inte vem du är och vad du kan göra för skillnad i mitt liv men jag ber dig om att hjälpa mig ur den här soppan som jag satt mig själv i, om du hjälper mig och visar mig hem till dig, så ska jag tjäna dig och göra det som krävs för att predika och föra budskapet vidare till de som ännu inte fått höra om dig än”
I min bön lovade jag honom trohet och att om han bara förde mig hem till där jag hör hemma så skulle jag tjäna honom och ge honom mitt liv. Hur ärlig min bön var just då vet jag inte, men det var början, och jag vågade ta ett steg i tro och även om jag inte visste riktigt vad jag gjorde så vågade jag ändå att tro på att han skulle hjälpa mig hem. Gud hörde min bön och det började lösa sig sakta men säkert. Grabbarna på bokningsbolaget blev chockade att jag la fram ärligt som det var och sa att det var det enda som tog mig ur den stora knipan, alltså ärlighet varar alltid längst. Även om det känns som att det inte kommer att gå alls, sanningen skall göra oss fria, och det gjorde den i detta fall. Livet var ändå riktigt tungt och tufft men det löste sig ändå väldigt bra, och ett och ett halvt år senare så är jag både troende och i min kallelse för Gud. Men vägen dit var långt ifrån enkel och rak, men jag valde ändå att kämpa på, och i början så trodde jag inte riktigt på honom men det häftiga med det är att han alltid har trott på mig. Min kapitulation gjorde mig tom och jag kände mig ensam och förvirrad, jag var i stort behov av att fylla mitt liv med något som kunde ersätta det gamla. Jag tror stenhårt på att om vi kastar ut det gamla så är vi i stort behov av att ersätta med något nytt, annars så av egen erfarenhet så vet jag att jag kommer att ta tillbaka mitt gamla jag igen. Det är bara en tidsfråga, vi behöver komma till tro på något nytt, framför allt så behöver vi våga möta sanningen.
En annan grej som jag bara var tvungen att sluta med var mitt användande av nikotin, jag både rökte och snusade och jag hade haft en önskan enda sen jag var 15 år gammal att kunna sluta med det, jag visste i mitt hjärta att det sakta men säkert tog livet av mig, men trots att jag visste det så var jag oförmögen i 18 år att kapitulera inför det beroendet helt. Ibland lyckades jag skrapa ihop ett par månader, men i egen kraft och bara med min viljestyrka. När det började blåsa i livet så var jag snart tillbaka igen och både rökade och snusade, det gick så lång så att jag både rökade i sängen och jag höll på att sätta eld på min lägenhet flera gånger. En dag så träffade jag en gammal kompis som jag känt i många år och han pratade om att bygga karaktär, jag började tänka på att sluta röka, och en dag så började jag inte igen, min kapitulation var så stark att jag att fortfarande varken snusar eller röker längre, det är nästan två år nu.
Det som hände var att jag tog ett beslut och sen fullföljde med handling. Men skillnaden mot alla andra gånger var verkligen att jag kapitulerade och accepterade samtidigt, smärtan var så total att det fanns ingen annan utväg. Det hade gått så långt att mina lungor var helt slut och det gjorde ont varenda gång jag skulle andas, till sist förstod jag att jag var en slav under mitt beroende och att jag behövde sätta mig själv fri. För att behålla min kapitulation så varje dag fick jag förnya löftet till mig själv att inte röka eller snusa igen. Det gör jag fortfarande varje morgon och det börjar med tanke, beslut och handling. Det spelar ingen roll hur det känns, jag har bestämt mig och jag ska fullfölja vad som än händer. Det var när jag slutade att bygga mitt liv på känslor utan började bygga på beslut istället. Och när jag hade tagit ett beslut då följde jag upp det i handling. Det gick så långt att jag fick sluta umgås med rökare ett tag och jag fick sluta gå till platser som jag visste var rökiga, helt enkelt jag fick börja göra det som krävdes för att jag inte skulle falla i frestelser igen.
Det betyder inte att det kommer att vara lätt att ge upp, men helt ärligt finns det något annat alternativ. Jag har bara insett att jag måste sluta med att leva mitt liv kortsiktigt och titta istället på vad som håller i längden. Själv har jag helt enkelt byggt mitt liv på sådant som bara håller kortsiktigt, sen har konsekvenserna bara varit för mycket, det är nästan som när man är kissnödig och blåsan håller på att sprängas och man skulle välja att kissa på sig för att slippa smärtan, det blir skönt i början sen så blir det kallt, förnedrande och jätte äckligt. Man stinker och blir utskrattad. Lite så är det att agera och handla på kortsiktiga lösningar, det håller inte i längden.
På denna resa så gick jag både i tvivel och i tro, men efterhand som jag började våga öppna mitt sinne så började det sakta komma rätt människor in i mitt liv och kunna hjälpa mig att börja tro på mer än mig själv. Jag levde mitt liv ungefär som att jag steg upp på morgonen bara därför att jag inte dog under natten, ett liv utan mål och mening. Det som behövdes för mig för att kunna komma vidare i livet, var att börja tro, och utan tro så kommer jag aldrig att lyckas att leva ett liv som håller hela vägen hem. Nyckeln till ett liv i frihet är att våga börja tro, och att komma till tro för mig var en oerhörd smärtsamprocess och det tog tid, men mer om det längre fram.
