Öva, öva och öva ännu mer!

    

 Vi börjar inte som mästare på något när vi föds, vi kan ha talang för något men alla måste öva träna. För att bli riktigt bra på att spela gitarr få krävs det en jävla massa timmar med att öva och lyssna på andra som gått före. Jag vet för att jag har suttit och spelat i timmar, men ändå känns det som jag inte kommit någonstans! Men det är bara att fortsätta, till sist hör till och med jag att det har hänt nåt! 

   Samma är det med tillfrisknandet, varför skulle det var annorlunda, det krävs att man läser på och går på massa mötet, lyssnar på andra, och hjälper till på olika sätt som att öppna möte, koka kaffe och kanske till och med välkomna människor i dörren. Vad jag försöker säga här är att jag behöver investera min tid på mitt tillfrisknade, om jag vill bli en bra talare så behöver jag träna på att tala och dela med mig om mina erfarenheter. 

   Det som är det häftigaste med att investera tid i Anonyma Narkomaner är att det är väl investerad tid, allt jag lägger får jag dubbelt igen. Jag tror 100 procent på att jag kan bara behålla det jag har genom att ge det vidare, jag behöver komma tillbaka och påminna mig vem jag är och var jag kommer ifrån. 

   Jag har så mycket att vara tacksam för idag, det är något som jag kan dela med mig av för det är så häftigt, när livet känns riktigt piss, då är det bra och titta på sanningen! Då brukar jag skriva 10 saker som jag är tacksam för och då ser jag att livet är ju helt underbart bra trots att mina känslor säger nåt annat, mina känslor är inte alltid förankrade i sanningen. 

    Min största tacksamhet idag är att jag lever och är drogfri, faktiskt 22 år och tre månader och att jag är pappa till två fantastiska barn, Alexzander och Ronya. Ofta behöver jag påminna mig hur bra det är, och faktiskt öva på att må bra och leva i verkligheten. Bara en sådan sak som att ha ett jobb att gå till där de faktiskt vill ha mig i dag, det är för mig inga som helst självklarheter. 

   Detsamma gäller det med mitt yrke, det var jag inte så bra på i början, men eftersom att jag gjort det så mycket idag så har jag fått en väldig massa rutin. Allt är jobbigt och kämpigt i början, men när vi kommer in i det så blir det snart en vardag. Idag vet jag var jag ska gå när livet kör ihop sig och även när det inte gör det. 

   Jag är en beroende och jag heter Rickard, mitt liv är bra så länge jag kan acceptera att jag är slagen av min sjukdom och att bara går åt helvete om jag skulle testa ta igen, den tiden är förbi. Varje dag är en ny dag som jag kan öva mig på att leva och bli en accepterad medlem i detta samhälle. Livet är vad jag gör det till, så därför håller jag mig till vinnarna, de som inte använder och har funnit ett nytt sätt att leva! 

     Tack Gud för förstånd på daglig basis! 

Gud ge mig styrka och mer nåd !

Ibland så hjälper bara en enda sak och det är att be Gud om hjälp. I nästan tio dagar så har jag haft en så kraftig ångest, utan att veta varför faktiskt, det är mer panikångest tryck i bröstet, svårt att andas och väldigt förvirrad. När jag vaknar på morgonen är den helt väck, men efter lunch så är den där igen och hör sig till känna. Ibland tror jag att det är nåt annat än ångest kanske är det en hjärtinfarkt eller en stroke på gång, men så har jag tänkt tusen gånger och varit många gånger på akuten och blivit rådd att gå till psyk akut! Eftersom jag har gått igenom detta så många gånger så vet jag att hur det är. 

   Acceptans är en av de andliga principer jag kan använda mig av. Jag får helt enkelt acceptera att livet är som det är just nu. Men trots det så har jag bestämt mig för att göra det jag vet fungerar. Jag fortsätter gå på

Mitt jobb, Na Möte och träna, trots att jag absolut inte vill det. Men jag vet att det fungerar, just nu är det extra viktigt att hålla fast vid mina rutiner, för min känslor säger annorlunda till mig, men om jag ger efter för dem då vet jag att det inte blir bra i slutändan. Jag försöker tänka såhär att livet kan inte alltid vara enkelt och lätt att leva, men det är nu mitt program behövs, det är nu det ställs på prov, jag brukar säga att det är lätt att vara drogfri och tro på Gud när allt är bra och trevligt, men det är en helt annan sak när allt går åt skogen och ångesten trycker på. 

   Så vad finns det att göra, ingenting mer än att fortsätta framåt och lita på Gud, han kommer ta mig igenom även denna period, om han fört mig till krisen så kommer han föra mig ut ur den också, och det tror jag helt och fullt på! Idag ska jag fortsätta be Gud om hjälp och lita på att en dag så slipper jag den här panik ångesten och förvirring. Om jag fortsätter att göra bra grejer för mig själv så blir frukten god till slut, det vet jag av egna erfarenheter! Jag är helt slut idag och orkar inte skriva så mycket mer idag, men jag har lovat att checka in och skriva så mycket jag orkar varje dag, att svika löftet till mig själv, kommer bara att göra livet värre! 

vad som än händer skall jag inte ta den första

   

  I hela mitt liv så länge jag kan minnas så har jag haft ångest i alla dess olika former. Mer eller mindre faktiskt jag har nästan aldrig varit helt fri ifrån det, just nu är det mer ångest i mitt liv än vad det brukar vara. Det får väl vara så då just nu, men livet måste gå vidare trots det. Jag kan inte lägga mig ner och vänta på att dö, det är inget för mig jag behöver fortsätta gör bra saker trots att det är svårt och andas och är helt yr i kolan 

Just nu så känns allt helt hopplöst. Min erfarenhet säger mig att det går alltid över till sist, och min erfarenhet säger mig om jag gör något så går det fortare över!

    Så vad kan jag göra då ? Jo svaret är enkelt jag måste öka mitt mötesgående, prata mer med min sponsor, fortsätta skriva om mig själv och dela om min sorg och smärta. Jag behöver Gå och jobba och ta mitt ansvar. Jag vet att Gud kommer att vara med mig, jag behöver tillåta honom att ta över ratten, det är det enda sättet. Ibland så måste jag be sinnesro bönen flera gånger i mitt huvud varje timme för att få någon sorts frid i mitt inre. 

   Jag brukar intala mig själv när jag mår så här att detta är precis innan genombrottet det vänder och blir bra, vad som än händer så får  jag inte ge upp. Så länge vi inte tar den där första drogen är det okej och då finns det en chans. Jag tror stenhårt på att det inte kommer att hjälpa mig att ta något det blir bara värre. Jag brukar alltid trösta mig med att jag är inte ensam, jag har faktiskt en hel gemenskap full med människor precis som jag, så jag behöver inte vara ensam, och jag väljer att fortsätta gå på möte och dela med mig om mina känslor, det är så jag tar mig igenom mina dagar, genom en massa möten och genom att ta plats på dem. Jag tror och är helt övertygad om att Gud är med mig igenom allt jag går igenom. 

   Idag så har jag bestämt mig för att fortsätta skriva i den här hävla bloggen, trots att jag verkligen inte vill just nu, det skulle vara skönt och bara låta bli, men jag vet att jag mår bättre av att göra det jag lovar mig själv att göra även om det känns för jävligt just nu. Någon sa till mig en gång, när du går på en Kolbädd så fortsätt bara att gå, om du stannar brinner du sakta upp. Just därför ska jag fortsätta skriva. Jag vet att det är därför jag har ångest i mitt liv just nu för att jag rotat runt i mitt sinne, men smärtan är värt det jag vill igenom ut på andra sidan, att jobba med sig själv är inte alltid lätt, men däremot så är det rätt. Så bara för idag så sitter jag kvar i båten och väntar ut det!   

Striden om mitt tillfrisknade är i mitt sinne !

Efter många år som drogfri och på väg mot en acceptabel medborgare så förstår jag att den största striden om mitt liv sker mellan mina öron. Det har pågått så länge jag kan minnas, det har alltid varit en kraftig konflikt i min skalle om att göra rätt eller fel. Det är nästan som om jag inte vetat bättre att det skulle vara normalt att ha det så. Men idag vet jag att jag lider av en obotlig, tvångsmässig, fysisk och psykisk sjukdom som leder mig till misär och död, men den går att tillfriskna ifrån, genom att arbeta med mig själv och ändra på mitt sätt att tänka, ofta försöker jag att fylla mitt hål i min själ med saker utanför mig själv. 

   Men det är bara en tillfällig lösning, en mer långsiktig lösning på mitt problem är att leva och lära på daglig grund, att spendera mycket tid med människor som är som jag. Genom att prata och dela med mig av mina dagliga utmaningar och lyssna på andras resa en dag i sänder. Det får mig att få kraft och förstånd att leva ett liv i fri ifrån droger och kriminalitet. Idag har jag förstått att jag behöver komma till tro på en kraft starkare än mig själv för att bryta mitt vansinne. Mitt vansinne börjar alltid ta form i mitt sinne och om jag inte delar med mig av det så är risken stor att jag agerar på det och gör mig själv och andra illa. Genom att dela med mig om mitt vansinne innan jag agerar på det kan jag bli befriad ifrån det, oftast när jag delar med mig om det så hör jag hur galet det är.

    Idag så lever jag mitt liv på daglig basis, tar hand om mig själv genom att prioritera att ha ett dagligt andligt program tillhands. Jag tror på att gå på möte så ofta jag kan. Självklart så behöver jag ta hand om alla min bitar i livet. Att hålla igång med att ta hand om min hälsa och sköta om mitt hem och min ekonomi är ett måste. Men jag har levt i kraftig ovillighet till att börja betala tillbaka min skuld jag har till kronofogden under mycket långtid. Men innerst inne så förstår jag att alla plan måste fixas till. Det är en process att komma till tro, nu kan jag inte blunda mer. För att uppnå fullständig frihet, så måste jag ta ansvar på alla område i mitt liv. Allt har sin tid och nu är det dags att börja göra rätt för mig även på det ekonomiska området. 

    Lösningen på mitt problem är att öka medvetenheten på alla områden i livet och få ett förnyat sinne genom att jobba i de tolvstegen. När jag jobbar i stegen med min sponsor så avslöjar jag förnekelse och djupa lögner som hindrar mig ifrån att tillfriskna.  

Eftersom att tillfrisknandet är en strid i mitt sinne så behöver jag komma till tro på Gud som jag uppfattar honom för att få ett andligt beskydd, under många år gick jag runt och försökte tillfriskna på egen hand utan en älskande Gud, för mig var det omöjligt efter en tid kände jag mig som levande död och återfallet var nära. Men med Guds nåd så slapp jag ta ett återfall med droger och jag var redo till att börja tro och våga lämna över. 

    Idag så är jag tacksam för allt jag har och fått av Guds nåd, idag så har jag en chans om jag vågar underkasta mig detta program som jag fått av nåd. Om  jag vågar bli en del av det på daglig basis. Tack Gud för din nåd, livet blir vad man gör det till! 

Jag kan bara städa min sida av gatan!

  

 Ibland känns det som jag upprepar mig när jag skriver men det får vara så då! Jag gör så gott jag kan och skriver om det jag behöver för stunden. Idag har varit en bra lördag, har varit på kurs som mitt körkort kräver vart femte år och tagit ansvar för min framtid, även om jag hellre känner för att ligga i min säng och sova. Men eftersom jag och bara jag är ansvarig för mitt liv så fick jag göra det som jag behövde göra och inte det jag kände för. Mitt ansvar är endast för mitt tillfrisknade och mitt liv, jag kan bara fixa min del. Det är så lätt att börja peka på alla andra och deras handlingar. Exempel om jag har en konflikt med någon så är det faktiskt vi båda två som är skulden till problemet, det krävs två för att dansa en tango. Det enda jag kan göra är att ta ansvar för min del och göra rätt och riktigt men dock bara för min del. 

   Det gäller ju faktiskt samma regler när det kommer till min drogfrihet, jag är bara ansvarig för mitt liv, jag är maktlös inför andras val i livet, även om jag vill att andra ska fatta och förstå vad som är bäst för dem så är det inte mitt beslut, när jag tänker närmare på det så är det rätt skönt att jag bara kan fixa mitt liv, trots det har jag försökt att hjälpa och fixa folk i hela mitt liv och det är väl okej, men jag måste komma ihåg att det är en väldigt skillnad på att bära en annan människa och vara med dem igenom på deras resa. Skillnaden är extremt stor om jag inte låter de gå själv så kommer de förmodligen aldrig att lära sig det iheller, de kommer att räkna med att jag alltid bär dem igenom deras problem. När jag gör det så sätter jag mig själv åtsidan och på vänt, jag glömmer lätt bort mig själv i den processen, för att mitt fokus är på någon annan, det blir lätt ett medberoende och jag blir till en möjlig görare istället. Det slutar bara på ett sätt och det är att jag blir bitter och arg på mig själv och alla andra, tillslut blir jag till en sur och arg gammal gubbe. Det är dags för mig att släppa på alla relationer där jag sprungit runt och möjliggjort deras sjuka beteende och sprungit ifrån mig själv. 

    Det enda sättet jag kommer att tillfrisknade på idag är att ta ansvar för mitt tillfrisknade och förstå att det är på daglig bas och att jag inte kan leva på gamla meriter, tillfrisknade är en färskvara. 

När jag gör fel och det blir drama i mitt liv, så det enda jag kan göra är att fixa min sida av gatan och ha en förhoppning att min mot part tar sin del och sen får jag lämna över resten till Gud.  Det jag för göra är att sluta förvänta mig att människor ska göra som jag vill, allt sker i Guds tid och inte i min. Så om ingen ber mig om hjälp så jag inte kliva in och erbjuda min hjälp, för när jag gör det så blir oftast skit av det, min dåliga självkänsla försöker kompensera genom att vara människor tillags utan att de ens har bett mig om det! Jag ser ett problem utan för mig själv och försöker sen fixa det och få någon sorts bekräftelse om att jag är okej, det är ett jätte dåligt sätt och det gör mig själv illa i slutändan.

Så idag skall jag sluta ta ansvar för alla andra och bara ha fokus på mig själv!

Det finns alltid en väg ut till andra sidan !

Jag tror på Gud och jag vet att han är där och leder mig, och jag vet också att han älskar mig och därför leder mig alltid igenom alla mina utmaningar i livet.

Gud räddar mig oftast inte ur mina situationer utan han är med mig igenom dem, för mig har det gjort en stor skillnad och veta detta!

Ibland så är livet tufft och fyllt av utmaningar, det kan verka som om att allt är kört och det inte finns någon väg ut, så länge vi inte ger upp så finns det alltid en väg ut, en väg igenom allt. Det handlar om att fortsätta att leta och be.

Ibland ser läget svart ut och allt är kört, men då e det bra att veta att runt nästa hörna så är utvägen eller genombrottet, bara fortsätt framåt. Att inte ge upp innan miraklet sker, tror på Gud han ger mig det jag behöver! 

Som sagt om vi vill framåt är det bra att hålla oss i ständig rörelse och lita på att Gud öppnar en väg för oss så vi kommer ut på andra sidan.

Även ett Jetplan behöver motstånd för att kunna lyfta, så motstånd gör att vi växer om vi vågar gå igenom tuffa tider.

Så bara för idag skall jag våga tror på att Gud leder mig och ger mig det mod och den kraft jag behöver för att fortsätta trots det ser mörkt ut i livet, jag ska lita på att Gud tar mig igenom vad jag än möter på min resa!

Jag tror på en Relation med Gud inte på en religon!

Jag är en av de personer som många skulle tänka sig vara den siste att komma till tro på någon form av Gud, bitterhet och hat hade format mig till att spy på allt som hade med kyrka och religon. Att göra. En av mina vänner sa en gång till mig när jag sa att jag tror inte ett skit på Gud, han sa då va bara lugn Rickard, Gud tror på dig och han älskar dig trots att du inte tror på honom. Det fastnade i mitt minne och gjorde ett väldigt stort intryck på mig. 

    Jag hade verkligen svårt att köpa alla regler, hyckleri  och förbud med vår svenska kyrka, det stod mig verkligen upp i halsen. Men det var ändå när ändå något i mig som längtade efter en djup frid och kärlek, jag letade många år efter en tro på något som skulle kunna ge mig någon form av frid och sinnesro. Min bild av Gud var inte så bra, det var en straffande och väldigt arg Gud som inte gick att behaga, min bild av honom var väldigt skev. En föreställning som bygds upp under många år i min barndom, oftast så var det vuxna människor som använt Guds namn i samband med straff. 

   Trots det så stötte jag på ordet Gud i vår gemenskap och det fick mig alltid att fundera på honom, en dag så hade jag en kris i mitt liv och jag började be Gud om hjälp, jag var trött på att vara arg och ensam, jag bad honom att visa sig för mig och få mig att förstå vem han var, det var ett möte där jag förstod att Gud är nåd och frid, han visade mig att lag och religon är människans sätt att beskriva Gud för att få människor under kontroll. Men Gud visade mig att Han är ren kärlek och att han älskar mig trots att jag inte alltid gjort och levt på ett sunt sätt. Gud visade mig att han har tålamod med mig och ger mig den tid jag behöver för att lära känna honom villkorslöst. Mina böner handlade mycket om min önskan att få lära känna honom och hans karaktär, många år senare så vet jag vem Gud är och det har gjort stor skillnad i mitt tillfrisknade. 

   Gud lärde mig att jag har inga skyldigheter mot honom bara rättigheter och att han inte kommer att tvinga sig på mig. Han vill att jag ska komma till honom av min egen vilja. Idag vet jag att han är med mig alltid och kommer aldrig att lämna mig, men att det är upp till mig hur djup och intim relation jag vill ha med honom. Idag är ett liv utan Gud en väldigt skrämmande tanke, jag förstår att tillfrisknade är på många sätt en andlig strid och utan Gud är jag förlorad.  

   Jag började med att be vår helt underbara sinnesro bön och den har skänkt mig väldigt mycket frid och kärlek, idag ber jag lite annorlunda men sinnesro bönen är fortfarande med mig och väldigt viktig för mig på alla sätt. 

Ett dagligt förvandlings program !

Tillfrisknade är på daglig basis, verkligen en färskvara. Det betyder att jag behöver fylla på med nytt tillfrisknade hela tiden. Jag tror på att det är bara för idag, varje dag är ny dag att fylla på med kärlek och glädje. En sak har jag förstått och det är att jag inte kan leva på mina gamla meriter. Däremot kan jag givetvis använda mig av mina erfarenheter för att leva på ett bra sätt. 

   Men eftersom att min sjukdom är mellan mina öron och infekterar mitt sinne, så är min enda chans att hålla mitt sinne rent på daglig basis, släpper jag taget och slappnar av då tror jag att min sjukdom sakta tar över, och det sker på ett sådant sätt jag inte märker det förrän  det är för sent. Jag har fått lära mig att en ensam beroende är i dåligt sällskap, därför är det viktigt för mig att hålla mig till människor som är som jag, såna som strävar emot att leva ett liv med fokus på tillfrisknade och total drogfrihet. 

Genom att jobba med våra tolvsteg på en daglig bas har jag en chans att bli förvandlad i både kropp och själ, tillfrisknade är en process som tar tid, ju mer jag jobbar desto mer mognar jag och blir en ny människa. Med papper och penna lämnar jag det gamla bakom mig och kliver in i det nya livet. 

   Någon sa till mig en gång att drogfri tid inte är detsamma som tillfrisknade, men det är en absolut förutsättning för att kunna ha en chans, utan drogfrihet inget tillfrisknade. Jag har fått lära mig att ha tillit till processen och lita på Gud, om jag gör lite för mitt tillfrisknade på daglig basis så kommer det att göra mig till en helt ny människa i sinom tid. Ju mer tid jag ger mitt tillfrisknade desto mer får jag ut av det hela. I vår litteratur Basic text så står det  att så länge vi följer denna vägen så har vi inget att vara rädda för, jag tror på Guds beskydd och hans underbara nåd 

Idag ska jag leva och ge mitt fokus till min process i tillfrisknandet och förstå hur man äter en hel elefant !  En bit i taget en dag i taget, Resten av mitt liv.

Det är helt okej att vara ledsen, livet är grått ibland!

   

Idag är en sån dag, jag är faktiskt ledsen och det är helt okej. Trots det så har jag gjort det jag behöver göra idag. Jag gick upp och bad Gud om hjälp i morse, sen innan jag han känna efter så gick ut och gick 4 km till jobbet. Det känns inte bra när jag ska gå ut och gå, har ont i mina fötter och tycker det blåser mycket, därför jag gör det ändå är för att jag vet att det kommer att göra mig gott sen. Om jag bara gör sånt som jag känner för att göra då går jag snart ut och använder igen. 

   Jag har fått lära mig att livet är som det är, ibland så går vi igenom tuffa tider, men trots det så behöver jag ändå dyka upp i vardagen och ta mitt ansvar! För om jag bara lägger mig ner och väntar på att det ska bli bättre då kan jag få vänta i hela mitt liv, om jag inte gör något så händer det heller inget. Det finns ingen människa som alltid mår bra, men trots det så måste vi ändå gå upp och leverera! 

   Min sponsor har lärt mig att det är okej att vara ledsen, det är okej att gråta. Det är en enorm styrka att våga visa sin sorg och prata om den, för mig är det enda sättet att komma ur det, det fanns en tid i mitt liv när jag skojade bort allt och var rolig och fick folk att skratta, men det var på min bekostnad. Jag var rolig för att slippa känna på min sorg och min smärta, det var en fas i mitt liv. Senare i livet så sprang jag runt och var arg och bitter på alla, det var också en flykt för att slippa känna på mina känslor. 

Jag är ledsen och känner mig ofta ensam, det som räddar mig ifrån att deppa ihop helt är att gå till mitt jobb. Fortsätta gå på möte! Dela med mig och ta plats på möte, träna och promenera. Att skriva om det och prata om min sorg med sponsor och vänner, våga vara ärlig om hur jag känner, såna handlingar får mig att orka gå igenom visa dagar. Det sämsta jag kan göra är att låsa in mig hemma och isolera mig i serier och tv-spel. Jag behöver möta livet och gå emot vad jag känner. 

   När jag gör det så tror jag på att jag kommer att komma ut på andra sidan som en ny människa! Någon klok man sa en gång till mig, när du går igenom helvetet bara fortsätt att gå, för det är det enda sättet att komma ut på andra sidan. Av egen erfarenhet så vet jag att så är fallet, det är det enda sättet det vet jag, även om det är tufft att gå igenom så måste jag göra det, men jag kan välja att inte gå igenom min smärta och sorg själv, när jag delar den med andra så blir det mycket enklare, att vara ensam med min smärta och sorg är För mig ett rent helvete. 

   Idag skall jag omfamna livet och gör det bästa av denna dagen, så länge jag gör vad jag kan, så tror jag på att Gud gör resten. Jag tror att Gud aldrig ger mig mer smärta än vad jag klarar av att bära, det är jag helt övertygad om, oftast när jag tror att jag inte orkar mer så har jag minst 50 % kvar att ge, det är som ett träningspass jag kommer in i andra andningen efter ett tag! 

Att komma till tro och våga vara mig själv!

  

  När jag kom till tro så var jag trött på att vara trött och sjuk. Det första jag kom till tro på var att på nåt sätt går det att vara drogfri och skapa sig ett drägligt liv. Det var rätt lätt eftersom jag såg resultat och mirakel varje dag på Na möten, människor jag trodde vara döda sedan länge satt ner på en stol i min hemma grupp och läppjade på en kopp kaffe. 

De var även glada och det fanns nytt liv i deras ögon, det var så bra att jag ville jag ha det direkt. Det var en de grejer som jag längtade efter, hopp och glädje. När jag kom till gemenskapen så blev jag så glad att jag grät, jag var inte dum huvudet som jag alltid fått höra, jag var bara beroende sjuk och om jag gjorde som de så skulle jag också kunna uppnå frihet och tillfrisknade. Min dröm höll på att bli sann, för jag hade fantiserat om att bli drogfri och att bli en respektabel medlem i detta samhälle väldigt länge. 

   Detta var bara början, mycket mer än så skulle jag få, faktiskt bortom min vildaste fantasi. Men det visste jag inte då, det fanns ju såklart mycket tvivel också, men jag hade absolut inget att förlora. I mitt hjärta så visste jag att jag kommer dö där ute förnedrad och förkrossad. Eftersom jag sett större delen av min familj krossad av alkohol och psykisk ohälsa så ville jag inte gå den vägen. Men min Guds tro kom först långt senare. Det tog mig 11 år in i min drogfrihet innan jag kapitulerade inför Gud. Utan vad jag började med var att tro på och omfamna det människor i programmet hade hittat, ett nytt sätt att leva och vara på, faktiskt en helt ny livstil. det var det som var den kraft starkare än mig själv. 

   Det var det i början som hjälpte mig att få ett förstånd jag aldrig haft, programmet pratar om att få sitt förstånd tillbaks, jag har aldrig haft något och de som känt mig i hela mitt liv håller med, jag var totalt galen och utflippad. När jag tittade närmare på hur jag verkligen levde så var det rent och skär vansinne, jag chansade och provade allt, helt utan att tänka eller använda mig av sunt förnuft, gick det så gick det. Och oftast så blev det väldigt fel och väldigt ohanterligt, väldigt impulsiv och intensivt, det var full patte på allt. Programmet har lärt mig att tänka innan jag handlar och bara det har förändrat massor i mitt liv, om jag inte kan något idag så ber jag om hjälp och lyssnar på hur andra har gjort och sen agera jag likadant. Tidigare var min inställning att ensam är starkast, men idag vet jag hur fel jag hade, tillsammans är vi mycket starkare om vi har ett gemensamt huvudsyfte. Vilket vi har i Na, vi vill fortsätta leva och vara drogfria.

    Idag vågar jag vara mig själv och stå för mina åsikter, det gjorde jag aldrig förr, jag vände kappan efter vinden, men idag tror jag stenhårt på att antingen så står man gör något eller faller för allt. Idag tror jag på mig själv och framför allt så tror jag på Gud att han vill mig väl, efter att ha levt 22 år drogfri i anonyma Narkomaner program så vet jag att inget är omöjligt bara jag vågar gå i tro och lita på Gud, min tro har räddat mitt liv. 

Det finns en oerhörd kraft i våra rum om jag bara vågar bli en del av det och göra som dom andra har gjort. Idag är jag tacksam för Gudsnåd och NA’s program och jag ska fortsätta dela med mig av mitt program  till alla som vill ha det. 

I själva verket skapade jag mina egna problem.

     Tidigt i mitt tillfrisknade så förstod jag att jag inte är något offer. Det mycket möjligt att jag en gång när jag var väldigt ung att jag varit ett offer det började ju så! Men med åren så har jag skapat det mesta av mina egna problem. Den onda cirkeln är att sårade människor fortsätter att såra andra, och så är den onda cirkeln igång. Den måste brytas genom att jag förstår att jag är värd bättre. Genom att ta ansvar för mina handlingar och gottgöra genast när jag gör fel, jag kan bara städa min sida av gatan. Det är bara vad jag gör som är mitt.

   Det betyder inte att jag är någons dörrmatta eller sopkorg ihäller! Att ta ansvar betyder också att sätta gränser och inte acceptera att människor bär sig illa åt. Jag bestämmer vad jag vill ha för folk i mitt liv, genom att välja fel människor som bara tar min energi och inget ger så har jag lätt skapat mina egna problem.

Ett gammalt ordspråk säger att man inte ska kasta pärlor till svin, oftast när jag gör det så kostar det mer än vad det smakar, det är en väldig bitter eftersmak, och det är slöseri med tid och energi. 

  Livet händer alla människor och det är hur vi väljer att möta det som ibland skapar våra egna problem, saker som är väldigt jobbiga och känslomässiga blir problem när vi inte tar tag i det med en gång och stuvar ner dem i vår ryggsäck, flera år senare när vi fortsatt att trycka ner saker så kommer det att bita mig i rumpan när ryggsäcken är för full och går sönder! Många stora problem har varit väldigt små ifrån början, men med åren har de växt och blivit livsavgörande för mig. Genom att ta tag i saker på en gång så slipper jag detta, en dag förstod jag att roten till alla mina problem är jag! Jag har oftast sett problem och behov hos andra och försökt att hjälpa till, faktiskt utan att någon frågat mig om hjälp, 

   Nästan alltid så har jag åkt rätt in i kaos och drama. Oftast är det mitt medberoende som talar och det slutar med att jag springer runt med bitterhet och harm, så här många år efter så förstår jag att det är inte värt att leva på detta vis, jag har nämligen väldigt svårt för att ge mig själv vad jag behöver, men det finns ett sjukt begär och springa och hjälpa alla andra, kanske för att jag vill bli omtyckt och få någons godkännande, för mig handlar det om min dåliga självkänsla. 

   Jag måste först godkänna och bekräfta mig själv innan jag söker det hos andra. Att blicka uppåt och låta Gud som jag uppfattar honom ge mig av sin kärlek är mycket bättre än att hamna i sjuka relationer till människor, Gud älskar mig villkorslöst och den kärleken är den enda som kan fylla mitt stora hål i min själ. I hela mitt liv har jag gått runt och ställt mig den stora frågan, hur kan jag göra för att bli omtyckt. 

Den frågan är så felställd och väldigt sorglig, för vad jag indirekt säger till mig själv är att ingen tycker om mig. Jag borde formulera om frågan till hur kan jag göra för att bli mer omtyckt istället, det blir automatiskt en väldigt stor skillnad eftersom att det betyder att jag redan är omtyckt och att jag inte behöver göra något för att vara älskad, jag har börjat att förstå och ställer mig den nya frågan varje dag och förstår vilken skillnad det är. Allt börjar med mig, jag måste tänka på vad jag ställer för frågor till mig själv, så som jag frågar får jag också svar. 

Uppåt, inåt och utåt, trons kraft är lösningen på vårt problem

Jag har fått lära mig att jag har en sjukdom som slår mig på alla plan, en psykisk, fysisk och spirituell sjukdom. Ett andligt problem, behöver en andlig lösning. Jag behöver släppa mig själv och komma till tro. Var ifrån får jag min styrka ifrån egentligen, en kraft starkare än mig själv är nåt jag behöver en god sådan kraft är vad jag behöver. Personligen tror jag på Gud och jag vet att han är god och att han är en älskande Gud. Han är på min sida och han har skapat mig som den jag är, jag är inget misstag utan en unik människa. 

   Idag vet jag att i egen kraft löser sig ingenting och en del av min sjukdom är vansinnet och besattheten av att använda droger eller någon annan destruktiv kraft som håller på att förgöra mig. Jag behöver kapitulera inför faktumet att om jag är själv är jag i väldigt dåligt sällskap. Även om vi tillsammans i programmet är en bra och god kraft, så har jag genom åren förstått att det räcker inte i längden. Gud är vad som behövs i mitt liv, därför behöver mitt fokus börja med honom på daglig basis. 

   Att komma till tro är en daglig process som jag förstått är en färskvara, det behövs fyllas på varje dag. Om jag inte underhåller min tro så blir den försvagad och bortglömd, mitt andliga liv dör och jag blir kall och väldigt ensam, ett liv utan Gud gör mig ensam och isolerad.

Det finns ett stort hål i min själ som bara kan fyllas med Gud, jag har provat med droger, saker utanför mig själv, andra människor och en massa olika besattheter, hålet blir bara större och större tills sist driver det mig till vansinne och fördärv. Ju snabbare jag förstår att jag inte är gjord och skapad till att vara min egen Gud och herre, desto snabbare kan jag gå vidare och låta Gud gör sitt, och om jag gör vad jag kan så är jag övertygad att han resten.

    Idag skall jag släppa min egen vilja och rikta mitt fokus uppåt på Gud, och låta han älska mig så han kan fixa mitt inre med sin kärlek, så att jag kan rikta mig utåt till andra likasinnade  och ge vidare av det jag fått en gång av nåd.