Ibland känns det verkligen som om Gud glömt bort mig, och lämnat mig helt ensam.
Det häftigaste med allt är just att det bara handlar om känslor, känslor är oftast harmlösa.
Sanningen säger oss annorlunda, och vi förstår att vi kan inte bygga våra liv på känslor, utan endast på sanningen.
Denna gång har livets villkor dragit mig igenom massa smärta och även glädje faktiskt.
Mitt liv med Gud har krävt en nytt sätt att leva, ännu en ny förnyelseprocess i den förvandling som jag och vi alla andra får genom gå när vi väljer honom i våra liv.
Självklart är det enklare att säga att det var bättre förr, när jag var olyckligt ovetande om hur det egentligen ser ut med människans natur och världen i helhet.
Nu när man är lyckligt medveten om vad problemet är, så finns även lösningen där, lösningen innebär att göra förändringar eller att bli villig att låta Gud göra de åt mig, det är Gud som gör förvandlingen inom mig, och inte jag.
Mitt ansvar är att våga vara ärlig så jag kan erkänna mina problem och ha ett öppetsinne så jag kan se Gudsvilja med mig i alla situationer.
Plus att vara villig till att låta Gud avlägsna det som behöver bort för att Gud ska kunna förvandla mig mer lik Jesus.
Just för att han skall kunna sätta mig på rätt plats med rätt saker och människor där det finns behov att fylla med hans kärlek och nåd.
Ofta kräver olika säsonger i livet andra människor, saker och platser för att vissa saker ska kunna klaffa och gå i lås.
Det kan absolut uppfattas som att det är orättvist, separations ångest och sorg över att lämna människor, saker och platser. Men tyvärr nödvändigt för att vi ska kunna växa och bli de som Gud vi ha oss.
För några år sedan hittade jag till en gemenskap som ledde mig till att tro på Gud, för det är jag dem tacksamma för. sen när jag blottade mitt inre för dem, dömde de och stötte bort mig ur deras gemenskap, det jag inte förstod var att Gud använde detta för att leda mig bort och till nåt nytt, men jag kämpade i mot och gjorde mig själv väldigt illa, även då andra.
Jag mötte pastorns fru, hon såg ut som hon mött ett spöke, likblek och stor rädsla i hennes ögon, hon hälsade inte ens, istället sa hon- oj vad brun du är. Sen gick hon. Klart att detta föder ilska , bitterhet och fördömelse.
Jag undrar vad jag gjort dem, men tyvärr säger det mer om dem än vad det gör om mig.
Ofta hoppas jag på att allt ligger hos mig, det hade varit enkelt, då hade bara jag behövt förändra mig, tyvärr är det inte så det ligger till :(
Jesus uppmanar oss att se på frukten vad det är för träd, och gå vidare om den e helt rutten, i de miljöer vi är i så blir vi själva, jag vill inte vara värdslig, dömande och ytlig, därför måste jag undvika dessa miljöer till varje pris.
Bara för idag ska jag låta Gud leda mig till rätt platser och ställen, och kämpa emot hans vilja för mig. Gud vet alltid bäst.
