Att komma till tro!

Kapitulation lämnar ett stort hål i mig, det blir ganska tomt efter att jag erkänt ett fullständigt nederlag. Min maktlöshet över att leva livet på dess villkor fick mig att känna mig väldigt ensam och rädd. Därför behövde jag så fort så möjligt fylla det hållet med något bra och meningsfullt. Efter min första stora kapitulation, så var jag helt tom och jag visste inte vad jag skulle fylla det med. Jag hade precis tittat ärligt på hur jag hade levt mitt liv och bara insett att om jag fortsätter så här är det snart klappat och klart, då hamnar jag fem meter under jorden. Det första steget i mitt sätt att komma till tro var att jag kunde förändras med rätt hjälp. Det var det som gjorde det möjligt, att jag kunde börja se att det var möjligt att bli en bättre människa. För mig var det ganska stort eftersom i hela mitt liv hade jag känt mig värdelös och det ända som drivit mig var mest skuld och skam. Men nu började jag att få hopp och något annat började bli min drivkraft, och behövde en tro på att inget är omöjligt, och allt började med att jag började tro på något, allt börjar i det lilla och ju mer jag övar desto bättre blir jag på det.

Men att komma till tro på något större än mig själv, var verkligen en stor utmaning för mig. Behovet var ju hur stort som helst, jag hade en inre önskan efter en tro på en älskande Gud, men just då hittade jag honom inte. Men något som jag hittade var en tro på att det skulle fungera att kunna bli drogfri genom att gå på möten i Anonyma Narkomaner. Det första jag kom till tro på var just gruppen jag tillhörde på Anonyma Narkomaner. Där fanns människor som hade gått före och lyckats vara drogfria länge, jag började tro på deras sätt att leva. Jag började göra som dem och i det så lyckades jag att hålla mig drogfri och förändra mitt liv. Det som blev min första tro, var sunda och andliga principer, såsom ärlighet, öppet sinnelag och villighet. De gjorde att jag kom vidare och lyckades att resa mig upp ifrån ett liv i katastrof. Där jag var på väg att möta en förnedrande död. Men istället så fick min tro mig att börja hoppas att det även var möjligt för mig att få ett liv fri ifrån droger och kriminalitet Sakta men säkert började jag att lämna mitt gamla liv bakom mig och blicka framåt, och det var mycket för att jag började tro att detta var möjligt som jag lyckades. I hela mitt liv har jag underskattat trons kraft, idag vet jag att med rätt tro kan jag kasta berg i havet. Det är aldrig för sent att komma till tro, men ju tidigare desto bättre.

För mig räckte det inte med att bara tro på en massa principer och visa ord, jag behövde något större än så. I nästan elva år förnekade jag Gud på alla sätt och jag lyckades ändå trots min negativa inställning till allt, leva på mitt beslut, om att vad som än hände så skulle jag hålla mig fri ifrån droger och kriminalitet. Det var ett sätt för mig att överleva. jag kan inte säga att jag levde precis, mer att jag bara existerade. Min önskan om att möta Gud var så stark att jag sökte i alla möjliga sällskap, jag blev med i en ockult order och var med i hela åtta år. Vi sysslade med ritual magi och försökte att höja och dyrka oss själva. Det gav mig aldrig frid och sinnesro, och det var ju det jag sökte efter.
Det vi hade gemensamt i vår lilla grupp var att det var jätte mycket snack och liten verkstad. Oftast så slutade det med att folk satt och spelade tv spel i sina skitiga student lägenheter. I all detta fick jag ett sammanbrott och blev så bitter, tillsist så började jag hata människor, mig själv och Gud. I min despration vände jag mig till en liten grupp satanister och försökte hitta meningen med livet, en riktig cirkus satte igång. Denna soppa ledde mig genom ett lidande som var så stort så att det kändes som att jag gick igenom helvette, men jag fortsatte att gå fast att det kändes som att jag bar på ett tungt ok. Det var all skuld och skam, det kändes som om jag inte räckte till som människa. Mitt självförakt var på topp, mitt hat mot mig själv gjorde mig så bitter. Som jag skrev innan så var jag på turné med mitt band och jag hade verkligen kommit till slutet av mig själv. På ett skitigt ute dass i Holland, svalde jag min stolthet och gick ner på knä. Det kändes som om jag trycktes ner, jag blev sittande och bara grät. Mitt liv var fullständigt ohanterligt. I allt detta hade jag pissat på livet, på människor och på Gud. I all smärta så trodde jag att jag skulle dö, bli dumpad någonstans på vägen av de jag åkte med, De som var på bussen hade jag en skuld till och ett löfte om att skapa möjligheter för tre spelningar i Sverige. Tidigare hade jag fått uppleva deras sätt att hantera problem, och det var inte med silkesvantar precis. Nu stod jag ensam och de flesta av mina gamla vänner och sammanbets partners hade dragit. Jag hade inget val, det kändes som om allt var kört. En liten stund innan hade jag ringt hem till min sons Mamma och sagt att jag kommer nog aldrig mer hem igen, självklart blev både rädda och ledsna. Just då hade hon en annan kille, och jag kände som om de skulle klara sig bra ändå. Givetvis så var det mycket värre i mitt huvud än vad det var i verkligheten, men det gjorde det inte mindre hemskt för det.
I allt detta mörker så bad jag en bön ifrån mitt hjärta, det var för första gången jag ärlig bad. Efter det så reste jag mig upp och gick ut och sade som det var, tjag fick kraft av något som jag inte kan förklara, något starkare än mig. Det ledde till att göra det som är rätt. Managern i bussen lyssnade på mig med butter och ilsken min, i denna soppa var jag så rädd att jag skakade och jag visade hela mitt register av känslor för honom. I detta var jag ärlig och sa att jag skulle göra alltsom står i min makt för att det skulle bli som jag lovat, med både pengar och spelställen. Till sist log han och sa att han trodde mig och uppskattade min ärlighet, han sa att han förstod mig. Även om att idag vet jag att han var bara mån om att få sina pengar. Men jag tror att Gud hade sin del i det hela, utan honom så vågar jag inte föreställa mig vad som kunde hänt. Sanningen gjorde mig fri och gav mig nytt mod och fick mig att göra det fotarbete som krävdes. Det som skrämmer mig mest var att jag just då hade varit drogfri i nästan tio år, och det var bara bevis på att idag är tillfrisknande och sinnesro inte har något med drogfrihet att göra. Det fick mig att söka mig till rummen där jag började min resa 10 år innan, i Anonyma Narkomaner. Det var bara ett tecken på att mitt vansinne inte hade med droger att gör utan det låg djupare än så.

I allt detta kunde jag andas ut och lägga fokus på att fixa allt som behövdes och gå vidare. Vad som hände var att jag bad till något som jag inte förstod, men det hände något med mig, och det började gro något i mig, ett frö var sått. En kraft som jag inte kunde förklara gavs till mig och jag reste mig upp och började göra fotarbetet, när jag kom hem hade jag en telefon räkning på flera tusen. Men det var det värt för det löste sig till det bästa, både pengar och allt annat fixade sig.
Det tog mig ett och halvt år att förklara och förstå min tro, men resan dit var verkligen inte rak, men till sist hittade jag hem till Gud och min familj. Något som jag idag är helt övertygad om, är att tro är en gåva ifrån Gud och att det var något som Gud lade ner i mitt hjärta när han hörde mig i min nöd.
Gud skänkte mig tro som ett resultat av mitt rop på hjälp. Min tro blev starkare och förlöste Guds kraft och jag blev liksom vägledd hem, även om jag inte förstod så mycket så var det så det var. Jag hade ingen Guds tro men det jag vet idag är att Gud älskade mig och längtade efter en relation med mig. Min tro utvecklades stegvis och tog mig vidare på nya upptäckter. Ibland så önskar jag att jag hade kunnat säga att i Holland kom ner änglar och gav mig Pengar och att allt blev bra, så var inte fallet. Istället har det varit en enorm kamp att komma till tro. Och sakta men säkert har jag fått släppa mitt ego och börja ta en titt utanför mig själv. Även om jag inte trodde på Gud så trodde han på mig, Han vägledde mig hela vägen hem, och vägleder mig forfarande varje dag, och det är mitt val att följa honom varje dag.
För mig har det verkligen varit en process och en kamp att komma till tro på något som kunde ge mig mitt förstånd tillbaka.
Att bara ge mig till något som var större mig själv än vad kunde se och ta på, en tro på mig själv fick mig bara agera i vansinne och kortsiktigt beteende. Vad jag behövde var att komma till tro på en älskande högre makt, Att ha mig själv Gud är som att ha en Idiot som Gud. Det gick bara väldigt snett, mitt eget tänkande har alltid lett mig till en massa smärta och lidande. Jag var tvungen att ta ett steg utanför mig själv och våga släppa taget om mitt förnuft, och våga ta steg i tro istället för att sitta kvar i min rädsla. Oftast är det som är bra för mig är väldigt smärtsamt och skrämmande, men om jag sitter kvar så är jag redan dömd till att misslyckas. Om jag vill lyckas då behöver jag att ta steg i tro och släppa taget, ett steg i tro kräver en massa tillit.
Vad jag har förstått idag är att Jag behöver tro för att aktivera Guds kraft och inte tänka smått om honom, jag behöver sluta med att begränsa honom med tvivel och smått tänkande. Gud är större än så, för honom är inget omöjligt. Min tro tog mig så småningom till en fri kyrka i Malmö, United Öresundkyrkan. Där undervisades det om Jesus Guds son, just då var jag skeptisk och en kamp startade. Men i mitt hjärta visste jag att jag hade kommit hem, äntligen hade jag kommit hem . Min resa med Jesus började, och det har inte varit en lätt resa men absolut rätt. Ibland så har det varit en sådan kamp som jag nästan aldrig upplevt tidigare, en massa motstånd både inifrån och utifrån mig själv. Men jag hade inget annat att hålla fast vid, mer än min tro. Innerst inne visste jag att det var rätt, även om jag tvekade många gånger, till och med när försökte förneka sanningen visste jag vad som var rätt. Idag tror jag att Jesus är vägen sanningen och livet, han är nyckeln till Gudsrike bara genom honom kommer jag till himlen.
I allt detta tror jag också på att det inte är något som jag kan förtjäna utan att det är något som han ger mig ändå, därför att han älskar mig. Det är inte genom mina egna ansträngningar som jag har blivit förlåten utan bara genom vad Jesus har gjort för oss på korset. Genom sitt offer betalade han priset för oss alla, och det är bara genom tro som vi är frälsta och det är den största gåva som vi någonsin kan få. Det är bara genom guds oändliga nåd och kärlek som det är möjligt. En blid som min Pastor Magnus Persson brukar berätta är att när Sverige vinner i fotbolls VM så är även jag vinnare och eftersom att jag har ett svenskt medborgarskap och tillhör Sverige, Landslaget utkämpar striden och spelar på planen. Men alla svenskar är vinnare, eftersom att laget inte bara spelar för sig själv utan för hela riket. Så är det med Jesus också, han kämpade och vann striden för oss och nu är vi alla som tror och har tagit emot honom vinnare i honom, visst är det stort. Det betyder att jag är en vinnare I Jesus Kristus. På Golgata för snart två tusen år sedan så kämpade och led Guds enfödde son på ett kors, mitt i allt det mörkret så uppenbarade Gud sin kärlek för oss och förklarade för att alla de som tror på vad Jesus har gjort är vinnare och räddade till en evighet tillsammans med Gud. Jesus dog inte bara för oss, han uppstod också för att vi skulle uppstå tillsammans med honom sen. Vi som tror på honom är nu nya skapelser, vårt gamla jag är tillsammans med honom på korset. Nu lever den levande Guden i våra hjärtan. Tillsammans med honom är vi ett vinnande team.

Idag förstår jag att jag har ett problem och det är min natur, den är inte sund. Den har alltid lett mig till helt fel platser och miljöer. Om jag följer den så är jag snart förlorad, och möter mitt lidande med full kraft. Att synda betyder för mig att missa målet och vara ur kurs, jag behöver alltså sätta på Navigatorn och låta den leda mig rätt igen, Jesus är min gps. Han får mig på rätt kurs igen, det enda jag behöver göra är att följa och lita på vägbeskrivningen.
En historia som jag fick höra för ett tag sedan, var om en padda som skulle simma över en stor flod, en skorpion ville också åka över floden, men kunde inte av egen kraft komma över för då skulle han drunkna, eftersom han då inte kunde simma. Han frågade då Paddan om han fick åka på ryggen över. Paddan svarade” nej då kommer du bara sticka mig och då sjunker vi båda två” Skorpionen svarade ” tror du att jag är helt puckad eller, då dör vi ju båda. Om jag lovar att inte sticka dig då, snälla kan du inte bära mig på ryggen över.

Paddan funderade en stund och till sist gav han med sig. Skorpionen tog sig upp på hans rygg och de började simma. Mitt på floden stack Skorpionen paddan i backen och paddan skrek rakt ut ” vad håller du på med nu dör vi ju båda två, är du dum eller? ” skorpionen svarade lätt och ledigt ” jag är ledsen men det ligger i min natur, jag kan inte hjälpa det. Precis så är det med synden det ligger i vår natur, om vi inte kopplar med Gud och förstår att det handlar om en färskvara som vi behöver fylla på med varje dag. Gör vi inte det går det rent åt helvette och vi får äta frukten av vårt handlande. Att leva med Jesus är att kapitulera och tro på daglig basis, Jesus är vårt antivirus program. Det behövs köras och istalleras varje dag, för att det ska fungera korrekt, viruset är för starkt och muterar för varje dag.

En annan bild är att en kille som har diabetes, om han inte varje dag få sitt insulin varje dag då faller han i koma och dör ganska omgående. Så är det för mig med, min tro på Gud är livsviktig och behöver förnyas varje dag, jag kan inte själv. Det är alltid samma resultat, ett liv i katastrof och oerhört lidande. Min kapitulation och tro på gud behöver förnyas varje dag. Jag kan inte leva på gamla meriter utan det är det jag gör idag som räknas och inget annat. Själv har jag i hela mitt liv trott på andra människor och förlitat mig på allt de sagt har varit sant, och jag har byggt mitt liv på mänskliga löften och trott på dem till hundra procent, av mycket smärta och besvikelse har jag lärt mig att det inte går att sätta och lägga sitt liv i händerna bara på människor, helt enkelt därför att vi människor inte är perfekta och att vi sviker och gör människor besvikna ibland. Människor felar och ofta ligger det i vår syndiga natur, vårt ego är för stort. Men att lita på Gud håller alltid, hans löften är förevigt. Gud är osvikbar och ofelbar, han är den perfekte skaparen. Han håller sina löften till oss om vi bara vågar tro på honom och ger han en ärlig chans, det enda han vill är att hjälpa oss att lyckas. Ibland har jag trott på det skapade i stället för på skaparen. Utan problem skulle jag kunna ta mig upp i ett flygplan och sätta på mig en fallskärm och kasta mig ut och våga tro på att skärmen kommer vecklas ut och bära mig och ta mig ner på marken igen. Då kan man ju undra hur det kan komma sig att jag kan göra det? Därför att många människor har provat samma utrustning och den är garanterad att hålla.
Men egentligen så om jag tänker efter så är det lite dumt av mig då att inte våga tro på att Gud håller hela vägen hem. Eftersom att flera miljoner människor har blivit räddade och kommit till tro på honom och fått helt förvandlande liv, jag tänker så här, om han kan göra det för dem så kan han göra det för mig. Det bästa är att han vill och han gör det varje dag i mitt liv, det enda jag behöver göra är att våga ta ett steg i tro.
Inget sker av en slump, Gud har allt i sin hand. Kunde Jesus förvandla vatten till vin så kan han förvandla mig till en bättre människa eller hur? I Gud finns det hopp, det enda vi behöver göra är att komma till tro och våga följa honom.