När smärtan är för stor av att sitta kvar i mitt lidande än att göra en förändring, inte föränn då kommer kapitulationen.
Valet är enklet, antingen lever jag i lidandet av inte förändras eller smärtan av att förändras. Fokus på utveckling, det gör ont men bär rik frukt i slut ändan.
Någonting inombords ropar: Nog, nog, jag har fått nog! Och sedan är jag redo att ta det där första och ofta svåraste steget för att kunna be Gud ödmjukt att avlägsna mina karaktärsdefekter.
Jag vågar erkänna att jag fått nog! Jag är redo att göra den förändring som krävs för att nå mitt mål och kunna orka ge ut kärlek till andra.
Jag ödmjukar mig inför Gud och låter honom förändra mitt hjärta, bara i hans kraft kommer jag att kunna älska och leva för andra människor.
Det handlar inte om mig, det handlar om Gud, ett liv utan Gud blir tomt och meningslöst, bara för idag skall jag lära mig att låta Gud älska mig för den jag är och inte för det jag gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar