Lidandet av att leva kvar i vårt förflutna, eller smärtan av ständigt leva i förändring, att våga sträva efter nya utmaningar, att våga höja ribban hela tiden.
Jag vill hela tiden vara på väg framåt, är jag beredd fortsätta när det gör ont?
Orkar jag trycka på i backarna?
svaret är bara ett! så länge jag väljer Gud först i alla mina angelägenheter så kommer det att gå! han ger mig kraft, han beskyddar mig, därför att han älskar mig.
Utan honom går luften ur mig!
Att leva i lidande eller i smärta, det är den stora frågan?
Med min mun säger jag ofta att jag väljer tillväxt, alltså smärta. Men mina handlingar har ofta valt lidande, det är ju i handling som vi ser resultatet i slutändan. Så mitt råd till mig själv är att stänga min stora trut och bara göra det, fokus på att gå till handling!
Jag brukar alltid ändra mig när smärtan är större av att inte göra förändring än att förändras, då sker det en kapitulation och jag gör något åt det. Det finns en brinnande önskan hos mig att kunna ändra mig långt innan jag står på botten, och nästan förlorat allt.
Ibland måste jag göra sånt som jag måste för att kunna göra det jag vill! Det viktigaste först och att ta en sak i taget!
Smärta är bara ett tecken på att svagheten lämnar min kropp, men när jag inte kan se min framtid, då brukar jag alltid gå tillbaka till mitt förflutna. Och det blir alltid ett väldigt stort lidande av att gå tillbaka.
När jag inte kan se min framtid så måste jag våga lita att Gud vet och har en framtid för mig, när jag inte orkar gå själv då måste jag våga lita på att Gud ger mig kraft att fortsätta en stund till.
I julas så bara visste jag att jag var på väg in i en ny tid, en period av jättestora förändringar i mitt liv, jag var jätte Glad och jag längtade efter allt nytt som jag hade drömt om, mitt i allt blev jag livrädd. Jag valde att backa lite, den storm som kom var så fylld av smärta, rädsla och ångest.
Jag hade kunnat att välja att fly och gå rakt in i ett bekvämt helvete, men jag valde att hålla fast vid Gud. Jag trillade många gånger, men valde trots allt att ställa mig upp och göra om det, vägrade att ge upp och lita på Gud, det såg så mörkt ut och jag ville ibland bara dö av all smärta, men i allt det onda så växte jag och blev en annan människa, det var absolut värt lite smärta, för att sen kunna känna mig fri på andra sidan.
Ett tips jag fick av en vän, var att när jag går i genom helvettet så är det bara att fortsätta, annars brinner jag till slut upp och blir en kolbit, alltså bitter och självcentrerad. Det kommer att bli bättre, gud är med mig igenom hela skiten om jag bara låter honom.
Det är alltså mitt val att välja lidande eller smärta! smärta leder till tillväxt och lidande leder till död! för mig är det dags att ta ett stort kliv rakt in i det okända och lämna över rodret till Gud och låta han styra, Min framtid tillsammans med honom är fantastiskt ljus.
När Gud och jag är i samma team, då är jag verkligen i det vinnande Laget!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar