Kärnan i beroendet är självcentrering och isolering, så länge jag kan minnas har allting handlat om mig. Ibland har det verkat som om jorden roterar runt mig, vilket är befängt och en helt vansinnig tanke, men när vi är barn så är vi väldigt ego och i oss själva. Men när vi växer upp så släpper det och vi förstår att vi bara är en liten del av den här världen, bara en liten pusselbit.
Och så finns det dem man kallar för de som har Peter Pan syndromet, de som aldrig vill växa upp, eller med andra ord beroende personer i alla dess former, som vill vara befriade ifrån ansvar och bara festa och ha kul. Jag har varit en av dem, jag ville bara ha kul och leva som en rockstjärna, och sen kom verkligheten och skakade om mig ordentligt.
Det som har hjälp mig att gå vidare i livet och släppa mig själv för en stund. Det har varit att göra något för någon annan, att göra service är ett perfekt sätt att glömma sig själv och finnas där för andra, ett högre syfte än att bara leva för mig själv. Ibland behöver vi byta ut jag mot vi och förstå att tillsammans är den enda vägen, myten om att ensam är stark höll på att ta livet av mig sakta och säkert. Tjäna är det enda sättet att leva för mig, det gör mig mindre självisk och mer ödmjuk. Ju mer ansvar jag tar för mitt tillfrisknade desto bättre mår jag och att leva och vara en del av det som räddat livet på mig är en rättighet jag fått genom Guds nåd.
Någon sa till mig i början min drogfrihet att vi kan bara behålla det vi fått genom att ge det vidare. Service kan vara så mycket, koka kaffe, krama och hälsa folk välkomna, dela med sig på mötet och mycket mycket mer. Men mitt budskap är att vad du än gör för service så gör det stor skillnad för oss som helhet, tillsammans kan vi och är starka, ensamma är vi ett lätt offer för vår sjukdom. Idag skall jag göra vad jag kan och ta mitt ansvar, se behov och fylla de med kärlek, jag ska förstå och acceptera att jag gör skillnad och att jag är okej som jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar