Jag tror fullt ut på att jag är en beroende, och att jag har en sjukdom! Vilken är den enda sunda förklaringen till vad som händer i mitt sinne ibland. Innan jag kom till programmet så kallade jag det för ren och skär galenskap. Förståelsen av att jag är sjuk och inte galen har gett mig ett stort hopp, mitt enda hopp utan det vill jag bara ge upp!! När allt är bra så är det lätt och tro på Gud och älska livet, men när livet händer det är då det gäller att hålla fast vid jag byggt under den tid jag varit i tillfrisknade, det jag vet fungerar och bevarat min drogfrihet. Fullständig avhållsamhet uppehålls genom kontinuerligt mötesgående och ett grundligt jobb med mig själv genom de 12 stegen, vilket innebär att föra vidare det jag fått av Guds nåd och förstå att det är det som gör att jag får behålla det och kan njuta av den friheten som kommer av det!
Det har gått 18 dagar sen jag började skriva varje dag om min resa och min väg igenom de 12 stegen. Det har rört runt i grytan ordentligt, och jag har pendlat mellan sorg, smärta och glädje. Detta visste jag innan jag började skriva, men det är det väl värt att få lite växtvärk om det blir bättre sen, att inte göra den förändring kommer leda mig till ett väldigt stort lidande. 2019 var ett år med mycket händelser, jag skilde mig och hade en väldigt jobbig separation, med massa lidande. Jag blev pappa igen den 14 oktober, vilket är väldigt underbart, efter 3 år av nikotin valde jag att sluta igen, för att lidandet är för stort att fortsätta hålla på med detta.
Massa konstiga avslut på anställningar som jag inte borde gett mig in i från början, men tänkte inte längre än näsan räcker. Varje sånt avslut fick mig att känna mig totalt värdelös, aldrig mer att ta en anställning med lätt kränkta beroende eller vuxna barn som inte vill kommunicera. Det passar inte mig, säger inte att det är fel på dessa jobb eller människor, men för mig är det rena rama vansinnet. Nästan hela året har jag flytt i jobb och resor varit i Thailand 4 gånger på ett år och en gång i Spanien, Montenegro, Norge och en gång i Israel, allt för att slippa känna på den stora tomhet som kommer efter en 4 årig långt äktenskap, där vi har drivit varandra till vansinne och avslutade i katastrof med massa drama. Men en dotter kom nio månader efter skilsmässan som en belöning av allt skit vi gått igenom, för ingen av oss har varit utan skuld, det krävs alltid två för att dansa tango!
Nu ett år senare inser jag att det är slut och jag måste gå vidare i livet, hur jag än väljer göra det, som singel eller inte just nu vill jag bara lägga detta bakom mig och kapa alla band, men givetvis är min dotter en juvel som skall bevaras och tas ansvar för, jag räknar mig som en tillfrisknade beroende och då gör man det som är rätt, och alla barn har rätt till sina föräldrar. Sista tiden har jag varit både sugen på droger och att avsluta allt, mitt känsloliv har varit kaos och livet har varit väldigt tufft. Satt fast länge i en depression och varit jätte ledsen och trött, känt mig väldigt sviken av både arbetsgivare och vissa vänner och min partner som slaktat mig verbalt bakom min rygg, och gjort mig fruktansvärt illa.
Detta har skapat bitterhet och harm. Idag inser jag att jag måste förlåta och gå vidare, sen vet jag att jag kommer aldrig bjuda in dessa människor i mitt liv igen, för om jag gör det så är det självutplånande och leder till vansinne. Jag lämnar dömande och straff till min Gud, han löser vad som behöver lösas, det vet jag och då har jag tid till att fokusera på det som är viktigt istället, och det är att våga gå vidare och älska människor igen och finns när och vara ett ljus i mörkret för de som kommer att gå igenom likande smärta och förlust. Tack Gud för din nåd, hjälp mig och vägled mig på min resa i tillfrisknade, ske din vilja inte min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar